Hundrasen Bracco italiano utvecklades i Italien under renässansen i områdena Lombardiet och Piemonte. Rasen var först och främst en statushund vilken ofta användes till fågeljakt. Man tror att rasen är ett resultat av korsning av raserna segugio och molosserhundar. Det finns dock en del som anser att bracco italiano härstammar från sankt hubertushunden.
Bracco italiano förekommer i två olika varianter, nämligen: roano marrone (kanstanjeskimmel) samt bianco arancio (vit och orange). Bianco arancio anses vara den äldre av dom och härstammar från Piemonte. Roano marrone hästammar i sin tur från Lombardiet.
Vid 1800-talets slut var hundrasen bracco italiano på väg att dö ut men på initiativ av Ferdinando Delor kunde rasen återuppbyggas. 1949 bildades rasklubben för bracco italiano och samtidigt fastställdes dess rasstandard. Internationella hundorganisationen, FCI, erkände rasen 1989. Till Sverige kom bracco italiano vid 1990-talet.
Egenskaper och kynne
Rasen bracco italiano är vänlig, härdig, lugn, lydig och lättlärd.
Utseende
Bracco italiano är harmoniskt och kraftfyllt byggda hundar. Hunden anses elegant och muskulös. Dess huvud är långt och har en markerad nackknöl, samt kraftigt nosparti. Ögonen är ovalformade med en bärnstensgul färg. Pälsen är glänsande, tät och kort. Mankhöjden för hanhundar ligger mellan 58-67 cm och för tikar 55-62 cm. Vikten hos bracco italiano ligger på mellan 25 till 40 kg.